…

Familjen Petterson gillade att åka skidor. Och det gillade det så mycket att de gjorde det varje jul. Och nu hade det äntligen blivit dags för årets julresa. De skrapade av rutorna, spände fast skidorna på taket och hoppade in i bilen. Barnen: Karolina, Fredrik och Pelle satt på rad i baksätet. Deras hund fick sitta i bakluckan. Herr och fru Petterson visste att det skulle bli en lång resa, men eftersom de var förutseende och gillade att planera hade de redan i förväg valt ut en restaurang som låg på vägen till skidorten.

Herr Petterson hade tagit med sig en ljudbok från biblioteket och den lyssnade de på under resan. Tiden gick fort. När de kommit fram till restaurangen tittade de på menyn. Föräldrarna hade valt restaurangen för att de tyckte att den passade familjen bäst. Den hade vegetarisk mat till Fredrik, glutenfritt till Pelle och stolar som passade bra för fru Pettersons ryggskada.

Fredrik tittade på menyn. De hade ett hyfsat utbud av vegetariska rätter, men på menyn fanns inte hans favoriträtter.  Fredrik föreslog därför att de skulle åka till en annan restaurang alldeles i närheten med fler vegetariska rätter. Eftersom familjen var mycket demokratisk diskuterade de först förslaget, och sedan röstade de. Fredriks förslag röstades ner eftersom restaurangen hade väldigt få glutenfria rätter.

Pelle tyckte att det var alldeles för svår fråga. Han hade ingen erfarenhet av att välja restauranger och därför kände han inte att han kunde lämna ett förslag som tog hänsyn till alla faktorer. Istället var han tyst.

Men då föreslog Karolina att de skulle åka till en restaurang längre bort. Där fanns många vegetariska rätter, glutenfri mat, sköna stolar, och dessutom hundmat. På så sätt skulle även hunden kunna äta.

Och nu tog debatten fart. Det var ett bra förslag men, konstaterade fru Petterson, nu hade de redan parkerat vid den här restaurangen. Att åka till den nya restaurangen skulle innebära en stor omväg.

-          Det var tråkigt att vi inte tänkte på det från början, sa föräldrarna. Nu är vi ju redan här.

Och eftersom familjen ville komma fram till skidbacken så fort som möjligt, inte ta en omväg, röstades även Karolinas förslag ner. Så familjen åt på den restaurang som föräldrarna föreslagit.

-          Det här är odemokratiskt. Jag tänker inte äta någonting, sa Karolina under middagen.

-          Ja, och det är för svårt att förstå, sa Pelle, det vore bättre om alla tog med sig en egen lunchlåda. Så att det inte blev så komplicerat. Då skulle det vara lättare att påverka.

Och, att det var odemokratiskt, det tyckte föräldrarna också. Det var inte så konstigt att Karolina inte ville äta. Det hade inte blivit så bra. Men eftersom de ville att valet av restaurang skulle bli så bra som möjligt genomförde de flera förändringar till nästa år.

Redan innan resan började föräldrarna samla in önskemål från sina barn. Alla fick chansen att berätta om just sin favoritmat. Sedan sammanställde föräldrarna alla önskningar och lämnade ett förslag på restaurang som alla barnen fick tycka till om. Karolina och Pelle var mer engagerade än Fredrik, och de kunde därför påverka valet av restaurang mer. Eftersom föräldrarna nu var ute i god tid kunde de svara på Pelles frågor, och berätta vilka begränsningar som finns om familjen väljer att ta med sig lunchlådor istället.

Nu tyckte Karolina och Pelle att det kändes bättre. De var överrens med föräldrarna om att det faktiskt var ganska bra att föräldrarna inte försökt göra lunchpausen så enkel som möjligt. De hade förstått att hela familjen skulle må bättre om man gjorde lunchen tillräckligt avancerad för att kunna ta hänsyn till alla faktorer. På så vis blir inget bortglömt. Även föräldrarna hade insett att om man har en avancerad plan för lunchpausen måste man också anstränga sig för att det ska vara lättare att påverka.

Och när de sen åkte på skidsemester nästa år åt de på en restaurang som hade både godare mat, och som passade familjen bättre. Och att det blev bättre berodde inte på föräldrarna, det berodde på att barnen tagit sig tid att tycka till.

…

Vi ser fram emot era åsikter. Tillsammans kan vi göra verksamhetsplanen bättre. På rikstämman kan det vara försent. God Jul!

Eller ”man måste faktiskt prioritera i livet och nu är det så att jag har prioriterat gymmet alldeles för lågt den sista tiden och för att jag ska hinna med att träna så får min son faktiskt klara sig själv några veckor”.

Eller ”förut var vår dotter så liten och gullig men nu när hon har lärt sig gå har hon blivit besvärlig och jag behöver nog en rejäl paus från henne hela hösten”.

Inte så ofta? Tänkte väl det. Och visst är det tur att de allra flesta föräldrarna åtminstone har insett sitt grundläggande ansvar: att de och endast de är ansvariga för sitt barns välmående. Det faktum att vissa föräldrar sedan är bristfälliga föräldrar i andra avseenden är en sak, men de inser i alla fall att barnet faktiskt är deras ansvar och att det inte kommer att klara sig utan deras, om än grundläggande, omsorg.

Tyvärr är världen full av ”föräldrar” som inte inser att de har ansvaret för sina ”barn”. Jag syftar på alla de människor som axlar ett ansvar som de sedan inte tar. Människor som tror att man kan ta en paus från ansvaret när man inte är motiverad eller när det är tufft på annat håll (skola/jobb/hemma). Människor som inte förstått den rätta innebörden av ordet ansvar. Ansvar är som ett barn: det kan aldrig lämnas bort. Visst kan man ibland överlämna skötseln till dagis eller en barnflicka, men det slutgiltiga ansvaret vilar alltid, dygnet runt, året runt, på föräldern. Ibland har man mer eller mindre tid att lägga på sitt barn, men ansvaret är alltid konstant. Från början till slut. Det enda som möjligtvis kan ändra på det är världens undergång.

Jag önskar innerligt att fler på riktigt förstod vad ansvar innebär. Visst väger ansvaret ofta tungt på våra axlar, men det är också ansvar som kan få oss att växa som personer och göra oss attraktiva i samhället och på framtidens arbetsmarknad. Det är inte utan anledning som ett ansvarsfyllt uppdrag i CV:t kan avgöra skillnaden mellan 20 000 och 60 000 kr i månadslön. Eller för den delen, hur bra förälder du blir.