Tesen att gammal är klok diskuteras ständigt. Hur stor vikt ska läggas vid åsikter från föregångare, från föräldrar, lärare, mentorer och alla andra som, supposedly, har mer kött på benen än en själv. Ofta ligger fokus på kunskap. Mängden kunskap anses vara viktig. Detta vill jag ifrågasätta. För visst är gammal ofta klok. Självklart är kunskap av betydelse. Men kunskap är, om du frågar mig, kanske inte den viktigaste orsaken till att det klichéartade påståendet faktiskt stämmer.
Dessa funderingar blir särskilt viktiga i ungdomsorganisationer, där omsättningen av ideella, personal och förtroendevalda är nästan lika hög som hastigheten på omorganiseringar, effektiviseringar och omprioriteringar. Med andra ord: ungdomsorganisationerna står på toppen av berget där förändringens vindar blåser som hårdast.
I vissa fall ger de snabba förändringarna upphov till klagorop från olika håll, och beskyllningarna när något går fel är inte sällan tydligt specificerade: ”bygg vindskydd, det blåser för hårt!” Vindskyddskonstruktionerna består ofta av olika satsningar på att bevara, och återföra, ”gammal” kunskap till organisationen, ofta med hjälp av alumner från tidigare generationer ideellt aktiva eller förtroendevalda. Men hur klarar man av att vara kreativ och nytänkande när man samtidigt ska återanvända gammal kunskap? En svår balansgång.
I andra situationer vänder man resolut ryggen till det som varit, mer eller mindre omedvetet. Man resonerar att ”här tänker vi minsann på ett så nytt och revolutionerande sätt att den gamla kunskapen är av underordnad betydelse, vi har mer att lära oss av våra egna erfarenheter än av någon annan”.
Om man tänker efter en stund kanske man inser att det finns annat att tjäna på att ta hjälp av tidigare aktiva än bara att få ta del av deras kunskap.
Jag har haft den otroliga turen att under större delen av min tid som styrelseledamot och sedan som ordförande ofta ha tillgång till de ovärderliga bollplank som tidigare aktiva från organisationen utgör. Under senare tid har jag börjat utvärdera vilken roll de spelat för mig i utvecklingen av mina egna tankegångar. När det gäller kunskaper kan jag bara konstatera att det fungerar för mig i FUF som det gör i vardagslivet och skolan: jag lär mig bäst genom att göra det själv. Annat är det med attityd och tankesätt. Dessa växer fram med andra människors värderingar som grogrund. Om jag skulle sätta en term på vad samtalen med tidigare aktiva har gett mig, så är det perspektiv. Perspektiv ger ofta upphov till den färdighet som kanske är de viktigaste av dem alla i livet men som skolan, i alla fall enligt mig, misslyckas fatalt med att träna oss i: kritiskt tänkande.
De som besitter perspektivet, förmågan till kritiskt tänkande, är helt enkelt bättre rustade för att klara av alla de svåra val och beslut man som ledare ställs inför. Man vågar prioritera, ifrågasätta, sålla, sovra, sortera och organisera. Välja bort utmärkta idéer som inte är syftesuppfyllande. Avveckla framgångsrika projekt. Göra de val som har en reell betydelse. Det är helt enkelt lättare att se vargen som gömmer sig i fårskocken om man har en helikopter.
Och det är det som gör ”gamla” kloka. Inte för att de nödvändigtvis kan mer, men för att de varit med om tillräckligt mycket för att förstå att allt inte är guld som glimmar. Och att man oftast måste gräva ganska länge för att hitta de riktigt värdefulla guldfyndigheterna.
Anders Lundberg Alumner
