Det händer hela tiden. Någon har tagit på sig lite för mycket. Någon har det jobbigt hemma. Någon har kört en en tenta eller två. Och plötsligt blir det bara för mycket.
Som tur är finns det nästan alltid en eller flera där som är redo att hålla dessa personer under armarna och stötta dem igenom den svåraste perioden. Denna lyssnare och stöttare är av förklarliga skäl otroligt viktig för att hjälpa den överansträngda, överarbetade eller överbelastade personen tillbaka till livskvalitet.
Men vem lyssnar egentligen på lyssnaren? Vem stöttar stöttaren? Vem hjälper denna person att bära det tunga ansvaret han eller hon tagit på sig genom att agera medmänniska? Jag har den senaste tiden reflekterat över hur mycket stöd och uppmärksamhet som riktas mot de som blir utbrända, överansträngda eller utarbetade. Samtidigt glömmer vi bort att de som står dessa människor närmast förmodligen är de som löper den största risken för att själva drabbas.
Vi får inte glömma att även de som håller oss under armarna och med styrka lyfter oss uppåt, kanske själva står på rätt så skakiga knän.
Sist men inte minst: jag upphör inte att förvånas över alla dessa halvpretto inlägg jag lyckas klämma ur mig. Det beror dock på att det ofta är funderingar som dessa som jag går och mal på, de riktigt kluriga. De som handlar om människor.
Alla har vi någon som lyssnar på oss. (säkert något undantag, men det tillhör tyskalektionerna). Jag vet vad du menar och det handlar ju helt klart om att hitta sin energi någonstans och det är inte möjligt att få energi från de man precis givit till (ja det finns undantag, men åter hänvisar jag till tyskan).
Jag tycker om symbolen för återvinning i det här fallet. Den illustrerar det hela bra. Jag använde mig själv av den liknelsen nyligen. Allt cirkulerar.
Men. Vad menar jag? Vart vill jag komma? Vad är svaret på dina frågor?
Det finns tre kategorier människor i det här fallet:
1. Folk berörda inom samma organisation
2. Folk man känner sedan barnsbenen
3. Folk man inte känner
Kategori 1 är ju bra på ett vis, de vet ur läget är, men är, som du säger, inkörda i samma spår.
Kategori 2 är också mycket bra. Det känner en själv oh vet vilka knappar att trycka på.
Kategori 3 är ofta undervärderad. Ofta om man har personliga problem finner man sig själv (eller är det bara jag?) pratandes om sitt liv med en främling. Och så tänker man: ”Va? Vänta nu, vad händer här, vad säger jag? Och till vem?”. Några veckor senare är man bra kompisar och några år senare är man kategori 2 folk…
Så, lyssnaren vänder sig till sina vänner. Någon man inte pratat med på länge men känner väl. Någon man vet man kan dela allt med.
Eller så hittar man ett slumpmässigt chattrum, eller n ytligt bekant någonstans. Varför inte göra en grej av det? Fråga personen: skulle jag kunna få bjuda dig på en kopp kaffe, berätta min livshistoria och få din åsikt? – Visst det låter ju löjligt och konstigt, men om du skulle få det erbjudandet, skulle du skratta personen i ansiktet och säga ”nej”. Nej, precis. Knappast.
Close your eyes for a second and take a deep breath. Overlook the city. Feel the sun shining in your eyes. It’s 35 C and no shade to be seen. That’s me. You know where I am.
Sist meninte minst: människor är inte kluriga. De är logiska. Har man sett mönstret en gång vet man vad man ska göra nästa gång. Därmed inte sagt att det är lätt. Det är genomförbart.