Kommer du att bli en bra förälder?
Hur ofta har du hört en förälder säga något i stil med ”nej, nu har jag faktiskt inte tid att ta hand om min dotter längre, jag har så mycket att göra på jobbet. Nästa månad, då kan jag börja ta hand om henne igen”.
Eller ”man måste faktiskt prioritera i livet och nu är det så att jag har prioriterat gymmet alldeles för lågt den sista tiden och för att jag ska hinna med att träna så får min son faktiskt klara sig själv några veckor”.
Eller ”förut var vår dotter så liten och gullig men nu när hon har lärt sig gå har hon blivit besvärlig och jag behöver nog en rejäl paus från henne hela hösten”.
Inte så ofta? Tänkte väl det. Och visst är det tur att de allra flesta föräldrarna åtminstone har insett sitt grundläggande ansvar: att de och endast de är ansvariga för sitt barns välmående. Det faktum att vissa föräldrar sedan är bristfälliga föräldrar i andra avseenden är en sak, men de inser i alla fall att barnet faktiskt är deras ansvar och att det inte kommer att klara sig utan deras, om än grundläggande, omsorg.
Tyvärr är världen full av ”föräldrar” som inte inser att de har ansvaret för sina ”barn”. Jag syftar på alla de människor som axlar ett ansvar som de sedan inte tar. Människor som tror att man kan ta en paus från ansvaret när man inte är motiverad eller när det är tufft på annat håll (skola/jobb/hemma). Människor som inte förstått den rätta innebörden av ordet ansvar. Ansvar är som ett barn: det kan aldrig lämnas bort. Visst kan man ibland överlämna skötseln till dagis eller en barnflicka, men det slutgiltiga ansvaret vilar alltid, dygnet runt, året runt, på föräldern. Ibland har man mer eller mindre tid att lägga på sitt barn, men ansvaret är alltid konstant. Från början till slut. Det enda som möjligtvis kan ändra på det är världens undergång.
Jag önskar innerligt att fler på riktigt förstod vad ansvar innebär. Visst väger ansvaret ofta tungt på våra axlar, men det är också ansvar som kan få oss att växa som personer och göra oss attraktiva i samhället och på framtidens arbetsmarknad. Det är inte utan anledning som ett ansvarsfyllt uppdrag i CV:t kan avgöra skillnaden mellan 20 000 och 60 000 kr i månadslön. Eller för den delen, hur bra förälder du blir.
”Won’t somebody please think of the children!?”
http://en.wikipedia.org/wiki/For_The_Children_(politics)
Men allvarligt, borde inte ansvar komma ur engagemang, och engagemang ur intresse? Du får ansvar att låta som enbart betungande, men ansvar är ju roligt och motiverande när man brinner för vad man gör. Då är vinsten dessutom så mycket större än ett par tusenlappar extra i månaden på ett framtida jobb, och den fina posten i CV:t är bara en bonus.
Jag håller med dig Martin. Ansvar kommer ur engagemang och engagemang ur ett intresse. Hade det inte varit så hade jag inte suttit där jag sitter idag, med det ansvar jag har idag. Alla de uppgifter som mitt nuvarande ansvar innebär är dock inte roliga och jag skulle gärna slippa en hel del av dom; godkänna utbetalningar, kontakta banken, redovisa användandet av pengar, hantera oväntade problem, ha möten i tid och otid et cetera. Listan kan göras mycket lång. Jag tror det är detta ansvar som Anders försöker sätta fingret på. Det tråkiga ansvaret, det jobbiga ansvaret. Allt för många, oavsett var i samhället du tittar, tar bara det roliga ansvaret och blundar för det tråkiga.
Givetvis har du rätt Martin, ansvar är inte bara betungande. Men precis som Alexander säger så är det det lite mer betungande ansvaret jag vill lyfta i detta inlägg. Det är inte de roliga stunderna som många har svårt att hantera, det är de gånger när det blir tungt och jobbigt, och det är därför jag tar upp ämnet.
Det mesta är redan sagt, jag ville bara extra starkt understryka att allt inte är roligt. Världen funkar inte så… det är en bitter sanning, men en sanning likväl.
Titta på er utbildning. Ni är där för att ni är intresserade och engagerade. Inte fan är det roligt VARJE dag, men inte slutar ni för det, eller hur?
Det är ansvar. Ansvar för sitt eget liv. Precis som att man kan ha ansvar för någon annans liv eller kanske rent av många andras.
Min poäng var huvudsakligen att den som hyser ett brinnande intresse för sitt uppdrag och dess syfte oftast har lättare att axla den ansvar som följer med posten, även om det känns betungade emellanåt.
Utbildningsanalogin är därför utmärkt, för är man intresserad av de ämnen man läser blir motgångarna givetvis lättare att övervinna, till skillnad från om man läser en utbildning av andra syften, vilka de nu kan vara.
Jag håller helt med Martin. Med sedan tur att def flesta föräldrar tar ansvar. De som jag känner som haft ansvarslösa föräldrar som låtit sina barn vara för fria och springa ute hela nätterna blir ofta ganska förvirrade och känner sig ensama. En förälder ska först och främst vara just en förälder.