14,7 miljarder mer i forskningspengar
augusti 28th, 2008
På DN.se hittade jag en artikel idag: Statlig miljardsatsning på forskning. Regeringen ska storsatsa på svensk forskning med ökade anslag på 14,7 miljarder på fyra år vilket betyder 2,4 miljarder redan nästa år enligt den kommande forskningspropositionen. Pengarna ska främst användas till tre huvudområden: medicin, teknik och klimat.
Som vanligt när det gäller ökade pengar till forskning blir jag glad, det behövs. som vanligt hoppas jag även på att man inte glömmer bort det som finns innan forskning. Ingen forskning kan bedrivas om det inte finns någon som faktiskt vill forska. I förlängningen, enligt mig, handlar det om att få fler duktiga och drivna studenter på högskola och universitet samt att öka kvalitén i gymnasieskolan.
Mer pengar är förstås en god nyhet, men det som de flesta lyfter fram som den viktigaste skillnaden är att den stora potten pengar går direkt till universiteten och högskolorna och inte till forskningsråden.
För den som inte är insatt i forskningspolitiken och forskningsfinansiering så delar regeringen ut pengar på, förenklat sett, två sätt:
1) Direkt till universiteten och högskolorna. Dessa pengar bestämmer institutionerna över själva, men dessa medel är idag så små att mycket av dem äts upp av universitetens administration.
2) Via projektansökningar till forskningsråd. Detta innebär att statens pengar går till ett av fyra forskningsråd (Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), Forskningsrådet för areella näringar och samhällsbyggande, (FORMAS), Verket för innovationssystem (VINNOVA)). Dessa råd fördelar sedan pengarna genom att utlysa särskilda projekt som enskilda forskare eller forskargrupper kan söka. Detta innebär att mindre potter pengar fördelas och att universiteten och högskolorna får mindre makt över vad deras forskare forskar på.
Genom att ge pengarna direkt till universiteten ger regeringen makten tillbaka till forskarna, vilka många anser är de som är bäst lämpade att avgöra vilken forskning som är viktigast och mest relevant att satsa på. Alltså, mer pengar tillgängliga för universitetens egna strategiska forskningssatsningar, mindre pengar för centraliserad styrning.