Den senaste tidens politiska polemik har starkt färgats av än det ena, än det andra förslaget om hur Sverige ska behålla en frontposition inom forskning, utveckling, utbildning och innovation. Striden har stått mellan många olika läger, men det vanligaste temat har kanske varit huruvida mest pengar ska gå till grundforskning eller applicerad forskning. Det finns mycket intressant material att läsa på ämnet, och som den medicinare jag är hittade jag ganska snabbt en parallell till den medicinska världen för att illustrera min personliga ståndpunkt.
Förhållandet mellan applicerad forskning och grundforskning är för en patient med hjärtstillestånd som förhållandet mellan hjärt-lungräddning (HLR) och defibrillatorn. Utan defibrillatorn kommer patientens hjärta aldrig att kunna slå för egen maskin igen, men utan HLR så dör patienten direkt.
Tänk ett tag på det. Kan för övrigt passa på att tipsa om två mycket läsvärda och kärnfulla inlägg:
Stockholms Universitets rektor Kåre Bremer: http://blogs.su.se/kbrem/Debatt/kbrem-ekTIA5ZP
Daniel Langkilde, förbundsstyrelseledamot i FUF: http://langkilde.blogspot.com/2008/08/varfr-r-mit-eller-harvard-s-mycket.html
MEN, som alltid, glömmer i princip alla tyckare bort det kanske viktigaste perspektivet: de framtida forskarnas. Vad spelar det för roll hur mycket pengar man fördelar till forskningen, om det inte finns kunniga, intresserade och kreativa forskare som är redo att förvandla dem till användbara forskningsresultat?